Snor, grinollar och fishundar. Ja så har min dag sett ut. I alla fall idag...

Jag finner sällan den inspiration jag en gång hade att blogga. Ibland kommer jag på tanken men orkar sällan. När jag väl skriver något så blir det inte heller så mycket av det, för de få stunder jag har tid att sitta här är jag alldeles för trött för att tänka och framförallt orka komma ihåg vad som hänt sedan sist. Vilket ju faktiskt oftast är ganska mycket då bloggandet sker allt mer sällan.

Dagarna nu känns ganska melankoliska. Jag har tagit ett oerhört tufft beslut - att omplacera min bästa vän.
Jag får helt enkelt inte tiden och orken att ge honom ett rättvist liv, lilla Bosco.
Och jag står inte ut med att han ska komma i andra hand hela tiden heller. Han är värd så himla mycket mer.
Han har det bra här, visst har han det. Det går ingen direkt nöd på honom. Men han kan få det så himla mycket bättre. Hos någon som har den tiden och uppärksamheten han faktiskt behöver varje dag.
Det är helt enkelt för tufft för mig som ensamstående spädbarnsmorsa att motionera och träna honom som jag skulle vilja.
Jag gav det ett försök i alla fall.

Jag vet att många säkert tänkt på det, och undrat över det tidigare. "Hur ska hon fixa allt det där".
Tro mig, det har jag också. Sedan den dagen jag blev gravid.
Jag sa då både till mig själv och till andra att jag skulle ge det ett försök - men också att om jag upplevde situationen för svår, så fick jag ta det beslutet då.
Och här sitter jag nu, med tårar i ögonen och ångesten krypandes längs ryggraden - för gör jag verkligen rätt nu?
MÅSTE jag verkligen säga hej då till den trognaste av alla vänner?
Jo, jag vet att jag gör rätt. Och jag vet att jag gör det här av en enda anledning. För Bosco's skull.

Jag tror inte att en omplacering blir tuff för grisen. Han anpassar sig otroligt fort och trivs ju med precis allt och alla så länge de bara tittar lite på honom ibland. Ja sådan är han. Kär i livet, kär i människor, kär i allt.
Tur att matte har lite högre krav på nya hemmet!
Det är nog desto tuffare för mig.

Nåväl. På lördag förmiddag kommer det en familj hit och hämtar Bosco. De ska ha honom på prov i en vecka för att se hur det funkar hemma med familjen och deras andra hund. En 3årig Amstafftik.
Jag är förväntansfull, och otroligt rädd.
Och helt givet - jävligt ledsen.

Jag kommer ju att sakna fanskapet så in i helvete rent ut sagt. Vem ska nu förgylla mina dagar med galna påhitt?
Vem ska krypa nära nära intill mig på natten för att sedan sucka och försöka knuffa mig ur sängen?
Vem ska smyga sig fram till lilla Niki försiktigt försiktigt för att ge henne en lätt puss på kinden?
Vem ska dunka svansen i väggen i glädjeyra så att grannarna blir tokiga?
Vem ska rymma till hyresvärden för att hälsa på valpen?
Och vem fan ska ge mig det där förbannade jävla leendet som gör mig lyckligast i världen? Vem?

Fy fan för det här alltså. Men det är för dig min vän - bara för dig.

Just nu känner jag att jag skulle kunna flytta ihop med vilken skithög som helst, bara det inneburit att jag kunde behålla min vän. MIN vän.

Jag ruttnar på att bo i en stad jag inte gillar, inte trivs i, jag ruttnar av att veta att alla jag älskar finns så långt borta. Och nu ska Bosco flytta ifrån mig.

Jag önskar att jag besatt egenskapen att stänga av känslor

---