Jag gråter igen.
Tårarna rullar sakta ner för min kind.
Jag saknar dig, det vet du va?
Du betydde, och betyder fortfarande mycket för mig.
Fast inte längre på samma sätt.

Men när jag tänker på vad jag hade i min hand.
Då brister något inom mig.
Jag ville ha så mycket, som jag aldrig kunde få.
Det är svårt då.
Tårarna på min kind vittnar om det.

Har jag blivit älskad?
Nej, troligtvis inte.
Inte vad jag vet.
Ingen sa något i alla fall.
Taskigt, det hade varit kul att höra.

Var jag din?
Var du min?
Kanske, eller inte.
Det hoppas jag faktiskt inte.
man kan inte äga någon.

Tårarna vill inte stanna.
Inte heller frågorna.
De jag ville fråga dig.
Men inte vågade.
fegt.

Tror att allt i mitt miserabla liv hänger på det.
Feghet.
Jag vågar inte.
Jag vågar inte bli kär.
Jag vågar inte älska någon.
Eller låta någon älska mig.

Så jag fortsätter gråta.
Tårarna torkar på min kind.
Jag ser ditt vackra ansikte framför mig.
Genom suddiga torra tårar.
”Jag älskar dig”

- eller inte