Mitt hjärta reserveras åt djuren och de människor som bryr sig om dem.

Tack för ditt inlägg Rebekah!
Jag vet att om det är någon som kan förstå, så är det du.
Jag har förresten läst din historia om Pjäsen flera gånger. och gråtit lika mycket varje gång. Detsamma gäller många andra historier om liv som pga av okunskap, lathet och illvilja slutat på en tragiskt vis.

Det betyder mycket för mig att veta att det finns människor som förstår, känner och till och med har upplevt det jag har. Att inte stå ensam i "striden" är skönt.

Jag vet inte vad det är, men på något vis så känner jag att jag behöver spy ur mig en massa gammalt.
Detta är saker jag tänker på dagligen. Zazza är för mig större än allt på denna jord. Zeb var en del av mig och Zazza.

När jag fick hem Zeb, Rottisen som var 1,5 år gammal med 6 olika hem bakom sig så fick Zazza vänta. Hon fick bo hos mamma i 3 månader för att det var fullt krig hemma.
jag har aldrig mått så dåligt tror jag som under de 3 månaderna. jag LÄMNADE min tant!

Vi slogs jag och Zeb. han till och med bröt näsan på mig. hahaha
men det var han värd gossen.
han hade hos en av sina tidigare ägare markerat henne i ansiktet ( lämnade dock inte ett märke ) men han var ju i den åldern där det ska testas.
Tyvärr blev hon rädd och efter det fick han göra precis som han ville hemma. Hon kunde inte gå med honom i koppel heller så det blev 4 meter snöre på baksidan av huset.
kan du tänka dig. En rottiskille på dryga året som varken får promenader, kärlek eller stimulans!?
3 år kämpade vi. och han blev mycket mycket bättre.
När jag fick honom var han anti-allt. Han såg svart när han såg andra djur eller människor som skrämde honom.
Ni vet när Herr Milan talar om den "röda zonen" - jag tror att Zeb var beyond rött. han såg svart och inget annat. han skulle döda så enkelt var det.
Mot människor och framförallt barn var han mildare är milda margarin.
Alla utom mig - men det var ju också jag som satte gränserna och bannade honom. DET var han väl medveten om.
Han var en hund som hade ett psyke som inte gick av för hackor. Ville han till andra sidan rummet gick han inte runt sofforna, han flyttade helt sonika på dem. ( inte speciellt svårt för 75 kg bulldozer )
Världens goaste nallebjörn. Stressen gick inte att få ur honom. Allt han åt rann ut på andra sidan och efter en 4-5 timmars promenad fortsatte han vanka fram och tillbaka fram och tillbaka. Då fick han somna in. På bästa vis dessutom.
han sprang lös för första gången i hela sitt liv och sträckte ut.
Han somnade mitt i ett språng, lyckligare och friskare än aldrig förr.

Rebekah
Jag får besvara ditt tack med ett ännu större. Jag gör vad jag kan och har möjlighet till för de djur jag "kommer över". Människor som dig gör att jag får kraft att sträva vidare, trots att det många gånger känns menlöst.
Innerst inne vet man att så inte är fallet.

Tack också till alla er där ute som gett er fan på att göra vad ni kan för att göra världen till en bättre plats för våra älskade vänner där ute.

Här har ni några bilder på min grabb också

Vet inte vad jag ska säga...

Önskar bara att det fanns så många, många fler som du. Varför finns det så få av oss som tar hand om dem ratade, dom som behöver en ärlig chans men aldrig fått någon?



Den sorg jag känner inför alla de hundar jag fått säga hej då till genom åren... Säkert en femtio-sextio hundar som fått vandra över regnbågens bro för att jag inte hittat någon som du - någon som med lite blod och svett gör ett helhjärtat försök. Dom är väldigt få dom guldkornen, men en del problematiska hundar har ibland turen att stöta på dem, en som dig.



En hyllning till alla de guldkorn där ute som ger en vilsen själ en ny chans, en ärlig chans, en andra chans. Även om man inte alltid lyckas så har man i alla fall gjort ett försök.



En kärlekstanke till alla de hundar som fått vandra vidare, där ingen fanns med en utsträckt hand.



Den bästa historia jag har är lilla Nina.

(förlåt om detta blir långt igen)

Lilla Nina hade haft otalaktigt många hem (hörde en siffra om 17) på sina ynka två år. Hon var en döv Parson, som var nervös, orolig, bet bort sin päls, bet folk och hundar. Hon var bland de mest understimulerade, oroligaste och sårade hundar jag någonsin träffat. Men jag såg i henne att hon hade "det", hon ville så mycket mer. Uppfödaren ringde och skrek och beordrade avlivning, jourhemmet hon suttit innan jag själv tog henne hem kallade henne psykstörd, tidigare hemmen förutom den tjej som gav henne till mig genom PHH mailade och ringde och krävde avlivning. Jag stod på mig. Nina hade något. Något värt att kämpa för! Efter en tre-fyra månader hos mig så började hon hamna på rött köl. Hon var tillgiven, hon lekte med min hund Härja och jag grät av lycka att hon övervunnit sin rädsla. Hon hälsade försiktigt men nyfiket på besökare, hon bet inte längre folk så fort dom kom nära. Hon sov i min famn om nätterna och inte på hallmattan som i början. Hon vaknade inte längre och skrek om nätterna. Hon kliade sig inte lika mycket... Hon gjorde framsteg!!

Efter dessa månader fann jag en familj som var villiga att fortsätta arbeta med min älskling, som föstod och som älskade henne från första ögonkastet.

När jag lämnade Nina till dem grät jag som ett barn, hon hade fångat mitt hjärta! Men jag grät inte bara över att jag inte fick vakna med henne igen, jag grät även för att jag hade funnit den mest underbara familjen någonsin.



Idag bor Nina med en pudelkompis, med familjen i lägenhet och i dess omgivning finns många hundar, barn och människor. Nina har funnit tryggheten i dem alla. Tyvärr blev Nina blind på ena ögat kort efter flytten. Jag trodde att det nu var ett faktum att Nina skulle få somna. Men inte då - familjen tyckte att en så levnadsglad hund som Nina ska få fortsätta vara så glad. Hon ser fortfarande på ena ögat, dom behandlar det andra med förhoppningsfulla resultat.



En riktig, härlig solskenshistoria som får mig både tårögd och full av värme när jag tänker på det. En historia om en missförstådd, jobbig hund som ingen ville ha och guldkornen som tillslut kom genom hennes väg.



När jag fick ett långt tack-mail av Ninas nya familj, där dom tackade mig för mitt arbete med Nina så grät jag hejdlöst av tacksamhet. Tacksamhet för att jag hade turen att hitta dem, som fortsätter det jag påbörjat...



Förlåt att det blev så långt - när känslorna flödar vet du. ;-)



Zeb var fantastiskt vacker.

Somnade han i ett språng? Det låter så vackert på ett sorgligt vis.



Kram.

Sitter här helt mållös. Du är ju helt underbar. Fortsätt som du gör.



Det är så oerhört skönt att veta att man inte är själv i viljan att aldrig ge upp. Att du precis som Reb, Thess och de få andra ger upp ditt blod, ditt svett och dina tårar för dessa hundar som passerar genom ditt liv.



Zeb var en mycket vacker pojk.

Somnade i ett språng?



Kram.

jag har tårar i ögonen när jag läser din berättelse..men all eloge till dej! utan dej hade han inte somnat lycklig!



min hane (även han en rottis, dock mix) fick somna in med munkorg på sej, han vägrade in i de sista! man fick aldrig göra som man ville me honom, blev han vrång så fick man inte ta i honom, o när han var på väg att sövas va vi tvungna att vända på honom för han la sej på fel sida - men ikke! de va inte en tanke på att vi skulle få röra honom tyckte han, även fast han inte hade ork att hålla ögonen öppna knappt.

..in i de sista kämpade han verkligen..



ja, just därför va de skönt att läsa om zeb som somnade lyckligt!

<3