Ja se god morgon min sköna höna
Suck.
Fast Bosco börjar lära sig. Nu spetsar han bara öronen, petar på mig med nosen och morrar som för att säga;
"Hörru morsan nu kommer dom igen"
Han är duktig min grabb.
jag tar förresten tillbaka det där om att han är lugnare när vi går med Micko. jag tror att det går i vågor. idag var han helt obstinat och gjorde dessutom utfall mot en liten hanhund av okänd härkomst på ett otrevligt sätt.
Visserligen så räkte det med ett morrljud från min sida för att han skulle dämpa sig - men ändå.
När fan började han vakta flocken!?
Läste precis en dikt som D postat på pb forumet. Gråter igen.
Inte för att jag har haft en kass vecka. utanför att jag tänker på min gamla tant Zazza.
Jag tror inte att alla människor kan förstå den otroliga kärlek, dessa obrytbara band som en människa kan få till en hund.
Jag har många, väldigt många gånger fått slängt i anstiktet att "Släpp det för fan hon var en hund och nu är hon död"
Ursäkta!?
Ja, hon var en hund. med den renaste och vackraste själen av de alla. Hon var och ÄR den enda som rört mitt innersta på ett sådant vis att jag aldrig kommer att sluta sörja henne.
jag fick ett samtal en dag, det gällde en omplacering.
Jag tog med mig min dåvarande Chef och åkte rakt ut till hundpensionatet.
Väl där menade föreståndaren att där fanns flertalet valpar och unghundar ( somliga med tavlor ) som också sökte hem.
Men när jag såg Zazza sitta ihopkrupen, längst inne i ett hörn med alla sina vita små tänder synliga så visste jag med ens att den här - henne lämnar jag inte här.
Det var jag ju givetvis tvungen till.
Eftersom jag hade den stora turen att ha en väninna till min mor som är veterinär ringde jag henne samma dag. Dagen därpå åkte vi ut till pensionatet igen. Utan att veta hur det skulle gå hade jag redan införskaffat mig nytt koppel, bajspåsar, leksaker , godis och mat.
C hittade inga synliga fel på henne och därmed följde tant med hem.
Det enda jag visste var att hon var ca 2 år gammal, hittades bunden och övergiven i malmöcity där hon stått i MINST 12 timmar innan någo slått larm. Denna dag var det 27 grader varmt ute.
Väl hemma insåg jag vilket berg vi var tvugna att ta oss över - Jag och Zazza
Hon åt inte.
Hon drack inte
Hon lekte inte
Och vid hastiga rörelser gjorde hon instanta utfall.
Aldrig rörde hon någon. och rörde jag henne skakade hon av skräck.
Det första hon åt ( jag minns det så väl, jag minns till och med hur vårt kök doftade den dan)
grovskorpor.
Hon älskade dem. vatten drack hon bara om man höll skålen intill hennes haka, ett par droppar eller så.
Koppel visste hon inte hur man betedde sig i. Först var hon som en katt i sin nya sele. Satte sig på rumpan och ville inte röra sig. och sen kastade hon sig åt alla håll. haha. Såhär i efterhand är det ju inte svårt att förstå.
Sakta men säkert fann vi varandra på ett sätt som inte går att beskriva i ord, det var långt bortom det.
Det tog nästan 2 år innan hon lekte första gången. Jag grät av lycka och Zazza tycktes inte vilja sluta. Hon hade ju just upptäckt en helt ny och fantastisk känsla. Lycka.
Hundar tyckte hon inte om min tant.
jag kan göra den här historien oändlig. jag minns nästan varje sekund jag delade med min älskade vän, varenda dag av de 12 åren jag fick med henne. Det vackraste som trippat på denna gjord
Den dagen hon somnade in - den dagen dog en del av mig.
En del som hon fått mig att hitta.
Så den som säger till mig att glömma det bästa jag någonsin upplevt. Den människan är inte mycket i mina ögon.
Missförstå mig inte. jag älskar Bosco av hela mitt hjärta och det kommer jag att göra tills den dagen det är dags för mig att lämna över. Och resten av mitt liv.
Men en Zazza blir han aldrig, det blir ingen.
Åh vilket underbart inlägg... Tåren trillade här kan jag lova.
Känner så väl igen mig i det du skriver. Tänker p åmin stora kärlek Pjäsen, som jag dessvärre bara fick fyra intensiva månader med. Men dom månaderna var världa lika mycket för mig som halva min livstid. Han hade DET, vi KLICKADE. Vi var något speciellt. Jag minns också varje dag, ja... Det var ju iof inte så många men dom var så betydelsefulla.
Jag hade ju redan Ludde när Pjäsen kom in i mitt liv, och Ludde hamnade nog lite i skymundan av min nya förälskelse. Men ingen av mina hundar har någonsin rört mitt hjärta så som Ludde. När Ludde lämnar in så kommer endel av mig att gå med honom. Vi har fått fem år samman nu, fem fruktansvärt svåra år av och till. Men vi är ett, jag är Ludde och Ludde är jag.
Fick för några veckor sedan höra:
"En hund är en HUND, en hund är INTE ett liv."
Tyvärr är den personen hundägare, tyvärr har den personen aldrig träffat någon Zazza, Ludde eller Pjäsen. Då hade hon kanske förstått...
Kram på dig Agge!
Ps, Zazza var gudomligt söt!
Tack för att det finns hundägare som du.
Åh vad fint du skriver!! Jag blir rörd. Hon var verkligen jättefin och jag känner igen den känslan som du beskriver med det bandet jag har med Kharma. Det är underligt hur många som kan få en bit av ens hjärta och ändå finns det så mycket plats kvar för fler. Dessa underbara varelser är så mycket renare än människan, här finns inget falskspel utan man får det man ger och ofta sååå mycket mer. Det är tur det finns människor som du och många fler. Att du valde henne som satt ihopkurad och förmodligen redan då visade att det skulle bli en utmaning vill jag ge dig en stoooor eloge för.. Det är inte alla som skulle göra det. Jag känner med dig när du skriver om Zazza. De som säger att det bara är en hund har nog aldrig välsignats med den enorma kärleken som Djur och Barn är mästare på att förmedla. Den renaste kärleken av dom alla. En stor kram till dig!!
Tack för att det finns hundägare som du.
