Jag kan inte sova. är så Förbannat rastlös.

Idag har varit en omsöm överjävlig omsöm underbar dag.
Det började rent ut sagt förjävligt, men genom fina människors stöd och uppbackningar och "grannen" Lina och lillgrisen Hugo vände dagen till att bli något annat.


jag fick prata av mig, ösa ur mig en massa jag går och bär på.
Jag fick tänka om, och faktiskt ge mig själv en läxa.
Jag är faktiskt inte helt förtappad och jag kan göra gott.

jag skall berätta en annan historia för er. Om en hund vars dagar började ganska illa.

Hon hette Crazy.

Jag fick ett telefonsamtal av en nära vän.
"Agge du måste hjälpa mig. det är en hund - en valp. Det var en kärring som lgav henne til ***** och nu har hon cirkulerat i "gänget" under veckan"

va i hela helvetet tänker jag då.
Ägaren till denna lilla hund har alltså lämnat den till ett gäng ungar för att hon inte kunde ta hand om den!?
Och eftersom ingen av de här kidsen KAN ta hem en hund så har hon alltså farit runt bland en massa olika människor.

Jag tvekade inte en sekund. "kom hit med henne" blev mitt svar.
En kvart senare satt jag utanför min lägenhet med en söt liten dingokorsning på 7-8 månader och undrade hur i hela helvetet jag skulle lyckas presentera henne för Zeb och Zazza - två hundar som knappt accepterade varandra
( eller snarare Zazza accepterade ingen)

jag tog ut Zeb som itne alls hade några problem med tiken som dessutom till skillnad mot zazza var trevlig mot honom och ville leka. Inga problem där inte - skönt.
Zazza gjorde som zazza gjorde. talade om för den lilla tiken att hon gjorde bäst i att hålla sig på avstånd. men inget mer.
I vilket fall så lyckades jag faktiskt hysa in alla tre i min lilla etta, då Crazy var smart nog att hålla sig till Zeb.

Jag såg inga direkta "fel" hos henne. En rar sprallig liten tik som var som ungdomar är - överallt
Hon var inte undernärd och var fin i päls och ögon.
Om något ouppfostrad kanske.
Eller ja - hon lyckades pulverisera halva min lägenhet under de 3 minuter det tod att boka tvätt-tid.

Detta problem löstes dock med munkorg på två dagar. Korta stunder själv hemma med nylonmunkorg ( så hon kan alltså dricka osv ) Efter det slutade hon äta inredningen.

Då det faktiskt är stört jävla omöjligt att gå ut med tre hundar av den kalibern själv hade jag stor hjälp av en dåvarande nära vän.
hennes mor hjälpte också till och skänkte bla ett koppel till mig så vi slapp repstumpen som satt fastknuten i hennes halsband när hon kom. och all hjälp togs tacksamt emot.

Vi hittade också den ursprungliga ägaren som visade sig bo 100 meter från min lägenhet.
En sönderknarkad medelålderskärring med småbarn hemma.
Vi fick henne att skriva över hunden på mig och allt var frid och fröjd. eftersom jag inte planerade att behålla Crazy registrerade jag därmed henne inte. Utan lade det på is tills jag hittat en lämplig ägare.
"vännen" som hjälpte mig med Crazy var för mig en idealistisk sådan. men då hon dels hade problem med en misshandlande pojkvän och en rad andra grejer så sa vi att det inte skulle bli så. Men tills vidare Fick Crazy bo hos henne.
En dag stormar hon rakt in i min lägenhet ( hon hade alltså egen nyckel iom att hon hjälpte mig med djuren )
grälar om att hon ska ha kopplet som är hennes mammas.
jag försöker på ett lugnt och trevligt sätt upplysa henne om att det har jag fått ( och använder dessutom )
Varpå jag får skrikit rakt i ansiktet att det kopplet tillhör Crazy - HENNES hund.
jag får också veta att hennes mamma står utanför och är beredd att tillkalla polis om hon inte får det som är hennes.

Ni kan tänka er vilket jävla frågeteckan jag måste sett ut som.
jag ger henne kopplet och hon rusar ut igen.
För jag fattar ju verkligen ingenting. Dagen innan har vi träffats och fikat och pratat om ditten och datten som vi alltid gjort .

Dagen efter det här får jag via en gemensam vän till oss veta att hon utan min vetskap varit hos veterinär med Crazy, chippat henne och registrerat henne hos JBV som hennes hund.

Där står jag som ett jävla fån och undrar vafan som händer.
Detta gjorde hon alltså samma dag som vi träffats och pratat utan att säga något?!

Saken är ju, att hade hon sagt till mig att hon ville ta hand om Crazy hade jag nog nästan kastat hunden i hennes famn. För jag visste att där skulle hon få ett livslångt och underbart hem. men varför gjorde hon på detta viset!?
Det vet jag fortfarande inte. Jag har inte pratat med henne sedan dess - eller jo. jag mötte henne för något år sedan då jag var i trakterna på besök. jag sa hej, klappade på Crazy ( som blivit GÖRFIN) och gick därifrån.

ÄNNU senare fick jag veta av hennes bästa vän - att nu var de inte några vänner längre. Hon hade betett sig på konstigt vis även där och behandlat sin allra närmaste sedan många år väldigt illa.
Men jag fick också veta att Crazy ( som nu heter något annat) har blivit en riktigt duktig lydnads/agilityhund som nu även tränas i räddningsarbete.

jag tackar gudarna för att denna människa åtminstone behandlar djuren väl. :D
jag har nog aldrig berättat historian om lilla Crazy. jag ska se om jag kan rota fram någon gammal bild på odågan.

tills dess. hade fint mina kära vänner - och ovänner