En mycket händelserik dag.
Jag satt och drack kaffe och surfade runt som jag brukade göra, var hundvakt åt Lina och martin så jag hade som vanligt full rulle runt omkring mig. 

 Pratade med en nyfunnen vän och fick dåliga nyheter,
Valpen hon tvingats omplacera pga av att det inte funkat med hennes andra hund som blivit sjuk och tagit ut sin frustration på henne hade farit illa.
Så nu satt hon med sina älskade vänner inlåsta i olika rum.

Bestört över hur illa människor kan behandla ett djur satte hjärnan igång att snurra.
"vad kan jag göra för att hjälpa detta lilla liv"
medveten om att jag själv varken har plats eller ekonomi för en till hemma.
Efter en stunds fundering slog det mig som ett slag i pannan.
Jag tänker övertala Lina och Martin.
Inte att adoptera henne direkt kanske, men som en lösning tills vi funnit henne ett värdigt hem där hon kan få leva livet.
Istället för att sitta inlåst.....
Men jag ska villigt erkänna att någonstans i bakhuvudet önskade/visste jag att de säkert inte skulle låta henne flytta ytterligare än gång.

jag visste också att den som skulle bli svårövertalad var Martin. Så jag stannade kvar tills han kom hem från jobbet halv tolv på tisdagnatten ;) haha
Efter en stunds förklaring och vädjan bestämdes att jag och Lina åtmistone skulle åka och hälsa på henne dagen efter.

Så blev det inte. Martin ringde och väckte mig halv nio. VI ÅKER VID NIO!
En nyvaken Agge ruskar på huvudet och tänker, jisses

sagt och gjort. Snabbt ordnades hundvakt till Bosco och iväg for vi.
Väl där var det en mycket osäker och rädd liten tös som mötte oss utanför.
Vi satte oss ner alla tre och efter en liten stund blev jag överfallen med pussar - jag var accepterad. Så även Lina  och Martin.
Vi drack kaffe, pratade och mös. Gick även en liten promenad med tösen.
jag såg i deras ögon i samma sekund som vi mötte flickebarnet att det var kört för deras del. Vi skulle åka hem med en hund.
Ingen log bredare än jag då. Jo, kanske A. ;)

Bilresan gick smärtfritt. Dock var hon ju inte alls sugen på att åka i skuffen så det blev Linas knä i baksätet.
Väl framme hämtade vi Hugo och tog en promenad bort till hundrastgården.
Hugo var mer "på" än aldrig förr men till vår ganska stora förvåning sa hon bestämt ifrån när han blev jobbig.
Men man såg nervositeten i henne.

Sedan tog vi också en tur med Bosco, en promenad som avslutades med plaskande i fontänen mitt emot stadsteatern.
Det var även där någon frågade om Bosco var en så kallad "hamster".
haha
Tösen lekte som aldrig förr.
Ser ni hur hon efter TVÅ timmar vänder sig till Lina för "stöd"?
Vilken stark liten tjej.

Efter det gick vi för första gången "hem".
Det var jobbigt för Hugo som inte riktigt kunde låta henne vara.
men sakta men säkert lärde sig tjejen att hon faktiskt KUNDE säga ifrån!
Själv satt jag hemma och var ett nervöst vrak. För martin jobbade och Linas mobil är borta. jag kunde inte ringa och höra hur det gick och Lina kunde inte ringa mig!
Men jag hade inget att oroa mig för...