En av de hundägarna jag respekterar högt lämnade för en stund sedan ett fint meddelande till mig.
Det var med stor sorg jag läste om hennes vän som tyvärr är en av dem som tvunget fått lämna oss.
samtidigt så kunde jag inte sluta le mellan tårarna.
För hennes beskrivning av sin vän var så slående. Så typiskt alla de hundar av samma ras jag träffat - inklusive min egen lilla marodör Zeb.

jag citerar Anje;

"min hane (även han en rottis, dock mix) fick somna in med munkorg på sej, han vägrade in i de sista! man fick aldrig göra som man ville me honom, blev han vrång så fick man inte ta i honom, o när han var på väg att sövas va vi tvungna att vända på honom för han la sej på fel sida - men ikke! de va inte en tanke på att vi skulle få röra honom tyckte han, även fast han inte hade ork att hålla ögonen öppna knappt.
..in i de sista kämpade han verkligen.. "

Det är så fruktansvärt precis i sin beskrivning. i stort sett alla Rottisar ( inkl mixar av dem ) jag mött har varit precis på det där viset.
och när jag läste om hennes älskade så såg jag riktigt Zeb framför mig            "Nope, jag tänker inte....."
( oftast följt av en mer eller mindre allvarlig brottningsmatch )

Älskade älskade illbattingar!